Warrior; recension

Som ni kanske vet är har jag ett litet intresse för MMA och kampsport över lag. Jag har hunnit skrivit några inlägg, sett några matcher, provat på och så vidare. Det kommer inte som någon nyhet, antar jag. Jag har även sett en del filmer under genren kampsport. Dessa filmer, oavsett hype och hyllade recensioner, brukar alltid på nåt sätt sluta i besvikelse.

Varför?

Handlingen i dessa filmer brukar på förhand gå att räkna ut ganska snabbt. Det finns oftast en "supervillian" som står för det sista motståndet och kommer puckla på vår huvudperson i några ronder innan huvudpersonen vinner efter en vändning precis innan tiden är ute. Detta betyder inte att filmen hela filmen är usel, men det drar ned betyget. En annan aspekt som ofta inte håller måttet är själva fightingscenerna, som ju rent logiskt borde vara en av de viktigaste momenten i en sån typ av film.

Nu har jag alltså sett filmen Warrior, en film om MMA och tuff uppväxt. Filmen hade premiär i september förra året och det enda som egentligen stack ut med denna i mina ögon var att före detta House M.D.-skådisen Jennifer Morrison skulle vara med. Detta och en hel del god kritik som cirkulerat på nätet sedan premiären.

Filmen har två huvudpersoner, bröder, som gått skilda vägar efter att deras alkoholiserade far (Nick Nolte) lämnade dem att stå på sina egna ben. Ena brodern skaffade jobb och bildade familj medan den andra anslöt sig till armen och bytte efternamn. Dessa bröder är fighters från barnsben, ena en ren talang och den andre en "hard worker". Det slutar med att båda bröderna börjar träna kampsport, på olika håll, och lyckas bägge ta sig in i den prestigefyllda 16-mannaturneringen vid namn Sparta.

Ett alldeles ypperligt upplägg med två huvudpersoner gör att handlingen inte lika lätt kan förutspås, det finns ingen solklar eller på förhand uppgjord väg till vinsten i denna turnering eftersom det bara koras en vinnare.

Eftersom det bara kan koras en vinnare i denna turnering och det faktum att det finns två huvudpersoner gör att det inte finns en självklar eller "förutbestämd" rutt till vinsten, som det i många andra filmer gör (inte bara inom kampsportsgenren). Detta upplägg tycker jag är alldeles ypperligt.

Jag var även ganska imponerad av själva fighterna i filmen. Dessutom deltog en hel del kända fighters, bland annat Marquardt, Bonnar, Evans, Johnson och Edwards. Domaren Rosenthal var även han med (och var dålig som vanligt).

Så. Det var en helt okej film. Mer än en okej film, om jag ska vara ärlig. En bra film. Jag vet inte om det är för att jag har lätt att "sympatisera" med fighters men denna film fick mig att få gåshud vid ett par tillfällen. Dessutom hyllar filmen en av TapOuts grundare, Charles "Mask" Lewis, som omkom i en bilolycka för några år sedan.

8/10. Bästa kampsportsfilmen jag sett. Även om inte just det säger så mycket.