Valborg

Valborg i all ära men den här helgen var all about UFC 129. Första UFC-eventet som hölls på kanadensisk soil. De drygt 55000 platser som fanns tillgängliga såldes snabbt slut i Torontos Rogers Centre arena. Det började i vanlig stil med lite försnack á la Rogan och Goldberg innan första matchen drog igång. Tre awesome timmar senare sitter jag utmattad framför tvn.

Oh boy vilket event. Mänsklig potential i dess yttersta form. Ett krig, en flygande triangel och en crane kick. En dag... En dag ska jag se ett event likt detta på plats.

Jag tänkte skriva en snabb recension av alla matcher som visades på tv, för det var nog den bästa galan jag nånsin sett. Antar att det är väl läge att säga spoilervarning här om Du inte sett galan än.

Match 1: Bocek vs Henderson

Första tvsända matchen. Magisk stämning när kanadensaren och Torontofödda Mark Bocek går längs de myrlika gångarna mot octagonen i mitten av arenan. Svartbälte i BJJ som neutraliserade Dustin Hazelett senast. Mark möter en kille som jag inte sett mycket av tidigare men hört en hel del om, Ben Henderson. Ja, han som åkte på den helfräna cage-sparken under ett WEC-event. Matchen blev ensidig där Ben Henderson gjorde i princip som han ville med stark clinch och vassa armbågar på marken som öppnade upp ett elakt sår mitt på huvudet på kanadicken. Dessa lättare fighters är riktigt underhållande att se.

Match 2: The Janitor vs Brilz

Vitryssen "The Janitor" Matyushenko (stavning?) gjorde rent golv efter bara 20 sekunder med en snabb KO vinst över Brilz, som såg ganska förvånad ut efteråt.

Match 3: Garza vs Jabouin

En prelim-fight slängs in för att fördriva tiden. Pablo Garza, en lång och ranglig kille som direkt börjar med vassa knän mot buken på motståndaren. Garza blir träffad hårt av 2 legkicks som sänder honom till marken. Det såg ut som att benet gick av, men Garza reser sig upp och fortsätter. Minuten efteråt clinchar de båda fighterna ihop i mitten av oktagonen och Garza hoppar in en triangel och lyckas kriga sig till en tapout. En FLYGANDE TRIANGEL! Blev inte helt otippat submission of the night.

Match 4: Machida vs Couture

Efterlängtad. Machida kommer in med Steven Segal i bakhosorna till Linkin Parks Bleed it out. Bra låt. Hela arenan mörkläggs och det blir dödstyst. Amerikanska flaggan visas på de 85 feet stora monitorerna ovan oktagonen. The All American Randy "The Natural" Couture, 47, gör entré. Jag får gåshud över hela ryggen när jag ser honom le med hela ansiktet. Han njuter av varje ögonblick, det syns.

Efter Bruce Buffers obligatoriska introduktion av de båda kämparna är vi igång. Första ronden ser ut lite som Shogun vs Machida 1, dvs inte mycket connections utan mer avvaktande från båda parter. Ändå vågar jag inte titta bort, man vet att vad som helst, när som helst, kan hända. I andra ronden fintar Machida en vänsterspark och hoppar upp och sparkar iväg en rak högerfot istället. Svårt att beskriva, men sparken var helt fenomenal och var snäppet vackrare (om än väldigt lik) Anderson Silvas spark mot Belfort.

Mycket respekt dem emellan. När Randy hämtat sig och ställer sig upp för att visa att han är okej (för han blev riktigt tokknockad) går publiken i taket. Alla hyllar honom. Han ler samtidigt som alla kan bevittna att han tappat en tand och under Machida segersintervju blir Couture kallad hjälte. Sedvanligt intervjuas också Couture efter matchen trots att han förlorade. Han säger att detta definitivt är slutet för honom som mma-fighter. Joe Rogan, som intevjuar, talar för många när han säger att Couture har ändrat bilden om MMA som gladiatorsport till vad den är idag.

Randy Couture gjorde förvisso klart redan innan eventet att han skulle avsluta sin karriär efter matchen mot Lyoto Machida. Men avskedet han fick kunde han nog aldrig föreställa sig. 55.000 personer ställer sig upp och hyllar honom genom att applådera och chanta "Randy! Randy! Randy!" medan den forne multi-divisionesmästaren lämnar buren för sista gången. En mäktig syn. Där har ni sann individualism och gå-sin-egen-väg-beslutsamhet! Önskar honom en lyckad karriär som skådespelare.

Match 5: Aldo vs Hominick

Aldo sägs vara en top 3 P4P-fighter. I första ronden visade han gång på gång sin otroliga talang med en flurry av sparkar och slag. I andra ronden såg Aldo ut att trötta, vilket troddes bero på en stor bantning inför matchen. Hominick blev som hemmafighter påhejad och lyckades hålla relativt jämna steg i en väldigt underhållande 5-rondersfight som Aldo vann via domslut. Efter matchen hade Hominick en jäkla bula på huvudet, den heter nåt speciellt och såg precis ut som Lebanners bula från K1 GP 2001. Det såg inte vackert ut och både Hominick och Dana White gav efter matchen props till ringdoktorn samt Big John för att de inte bröt matchen. Fight och the night och båda fighters blev belönade med 129000 dollar extra.

Match 6: GSP - Shileds

Faktiskt den enda tråkiga matchen för kvällen. GSP gjorde ungefär som senast där han använde sin jabb för att undvika att bli nedtagen och lyckades vinna på enhälligt domslut. Efter matchen klagade GSP på vänsterögat, som såg ut att besvära honom större delen av matchen.

Allt som allt en fantastisk gala. Efter ett uppehåll på 3 veckor utan MMA var detta verkligen vad som behövdes. Jag känner mig mer levande än på länge trots en ihållande nästäppa. De lättare killarna levererar i högt tempo. Jag fattar inte att jag aldrig följde WEC. Därifrån kommer många underhållande fighters. Nästa event hålls den 28:e maj... om nästan 4 veckor! Tur att jag spelade in kvällen matcher, blir nog några repriser i alla fall.