Vi börjar från början. Det var en solig vårdag under första året på gymnasiet, jag minns det väl. Jag och Agon ska till idrotten och går mot Hälsans hus. Vi pratar om Stairway to heaven, och hur omöjlig den är att spela på gitarr. Strax innan busstationen utanför NTI märker jag hur Agon plötsligt slutar prata. Samtidigt som jag pillar på telefonen ser jag ur ögonvrån att han långsamt saktar in. Jag vänder mig om när han helt stannat och ser där han står och rå-glor med halvöppen mun att något fantastiskt hänt. Något så njutningsfullt att ögonen tåras och att rösten brister när jag frågar vad han håller på med. Jag tittar mig omkring och inser vad jag precis missat. Jag ser livet passera revy. Jag får allt berättat för mig, in i minsta detalj. Aldrig förr har jag känt sån avundsjuka. Aldrig förr har jag hyst sån agg.
Men idag. Idag hände det mig. När jag parkerat utanför STiL och tittar upp innan jag ska låsa bilen ser jag Det.
Känner mig som de första tolv sekunderna i Queen - Flash's theme
Det här är stort.
Två tjejer gör "first base". Ordentligt.
Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Kan inte titta bort. Tungor överallt. Min blick vandrar mellan de två, den ena hetare än den andra. Kan svära på att brunetten var Thirteen från House. Jag förstår nu varför inte Agon kunde hinta mig den dagen. Jag var i trans, blott en marionettdocka för detta maktspel. De får syn på mig. Inte konstigt, jag dreglar nästan. De fnissar till, tar varandra i handen och promenerar vidare. Jag blir kvar, stående i chock. Sätter mig strax därefter i bilen för att lugna mig. Efter några minuter känner jag mig redo och går mot lektionen med ett stort leende på läpparna. Helt underbar start på dagen.
Thirteen från House
Aldrig ska jag tvivla på min sexuella läggning. Aldrig I tell you!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar